BLOGG

25.10.2019

VAD SOM VERKLIGEN KRÄVS FÖR ATT SKAPA FÖRÄNDRING

Av Ingrid Biese

När jag höll på med min doktorsavhandling – för ganska många år sedan vid det här laget – läste jag en bok som gjorde ett djupt intryck på mig. Det är en bok av psykoanalytikern Susie Orbach som heter ”The Impossibility of Sex”. Boken kom att ha en stor betydelse för mig på många sätt, kanske främst för att jag fick idéer för hur jag kunde fläta ihop riktiga människors berättelser med teorier och samhällsdebatter på ett sätt som engagerar. En annan sak som så här i efterskott också påverkat mig är Orbachs öppna och opretentiösa sätt att skriva om sina egna tankar, känslor och reflektioner.

 

Boken är banbrytande inom Orbachs område – pyskoanalysen – främst för sin öppenhet. Hon skriver om situationer med klienter, vilket inte överhuvudtaget ansetts möjligt p.g.a. tystnadsplikten. Man får ju inte skriva om något som pågår under en terapisituation. Hon löser det genom att skapa fiktiva karaktärer som baseras på erfarenheter hon haft under alla sina år som terapeut. Ingen av klienterna i boken är alltså verklig, men de är baserade på verkliga situationer och upplevelser. Men också Orbachs öppenhet om sina egna tankar och reaktioner är banbrytande. Jag tror inte att någon terapeut tidigare skrivit så öppet om terapisituationen och de känslor som terapeuten själv upplever. Det är värdefullt för att kunna få insikt i vad som händer i ett mottagningsrum och för att lära sig hantera det, inte minst för andra terapeuter eller blivande sådana.

 

Men det var inte egentligen det som gjorde så stort intryck på mig då när jag läste boken. Det var kanske främst det hon skrev om rasism. Hon analyserade sina reaktioner gentemot sina klienter. Ibland var hon extra försiktig för att inte säga något som skulle kunna tas på fel sätt. T.ex. om någon med en annan etnisk bakgrund kom in var hon extra mån om att inte behandla denna person annorlunda än hon skulle en vit klient. Efter det harmade hon sig alltid att hon igen agerat rasistiskt och det förbryllade mig för jag tänkte att om hon nu var så mån om att inte vara rasistisk, betydde det inte då att hon inte var det?

 

“Men så länge vi inte ser det eller medger det är vi en del av problemet. Då upprätthåller vi bara de befintliga strukturerna i stället för att bygga nya.”

Jag inser nu att orsaken till att det var rasistiskt var att hon behövde sätta så mycket energi på att inte vara rasistisk, vilket i sin tur ledde till att hon ändå behandlade sina klienter annorlunda på basen av deras ras.

 

Jag är själv uppvuxen utomlands och har gått i skola med barn från väldigt många olika länder runt om i världen. Jag har haft kompisar med alla nyansers hudfärg och jag har minsann aldrig ansett mig vara rasist. Jag menar hur kunde jag vara det, jag bryr mig inte ett dugg om varifrån människor kommer och hur de ser ut.  

 

Men det är inte så enkelt. Saken är den att vi är alla en del av våra kulturer och av strukturerna som finns runt omkring oss. Våra värderingar har vi fått ibland explicit och ibland implicit med modersmjölken, och mycket av det vi fått är vi inte ens medvetna om. Och om vi inte är medvetna om det så är det ju verkligen inte lätt att ändra på.

 

Nu inser jag det här. Det fungerar inte så att jag bara kan konstatera att jag inte är rasist. Det är olyckligt nog en väldigt integrerad del av så mycket jag fått i min kultur. Fast det inte nödvändigtvis varit medvetet.

 

Vi vet ju att rasism förekommer överallt, men ingen – eller få – anser sig vara rasist. Vi är inte medvetna om det, eller om vi är medvetna är det nog väldigt svårt att medge. Vi vill ju inte vara det, eller hur?

 

Men så länge vi inte ser det eller medger det är vi en del av problemet. Då upprätthåller vi bara de befintliga strukturerna i stället för att bygga nya. Det gäller inte bara rasism, det gäller alla frågor kring jämlikhet. Det känns obekvämt att ta till sig tanken att man båda kan tro på jämlikhet och vara en del av problemet.

 

Idag kom en bok jag beställt på posten: ”White Fragility: Why It’s So Hard for White People to Talk About Racism” av Robin Diangelo. Jag ska läsa den med intresse och fundera på min egen rasism.

 

För endast om vi gör det, är det möjligt att skapa förändring. Vi måste förstå att de flesta av oss i alla fall, omedvetet är med och upprätthåller de gamla strukturerna.