BLOGG

18.10.2019
Bo-Magnus Salenius

TALAR VI OM SAMMA SAK?

För något år sedan hade jag ett minnesvärt samtal med en VD som ville att vi skulle hjälpa till med att förstärka ledarskapet och samarbetet i ledningsgruppen. Vi enades ganska snabbt om ett upplägg  och precis när vårt planeringsmöte skulle ta slut bad VDn mig lova att vi inte skulle kalla projektet en “resa”. Och så fick jag en frustrationsladdad förklaring om hur trött hen blivit på att “alla” utbildningar och projekt nuförtiden beskrivs som “(lär)resor”. 

What’s in a name?“, brukar man fråga på engelska. Fallet med VDn är talande. Man kunde ju tycka hen har, eller borde ha, viktigare saker att fundera på än hur ett utbildningsprojekt ska benämnas. Men det är uppenbart att namn på arbetets och ledarskapets aktiviteter är viktiga. De blir dessutom bara viktigare i takt med snuttifieringsutvecklingen som gör att meningar och betydelser helst ska kommuniceras i ett eller ett par ord. Det finns en “beställning” i nutiden på klatschiga, “snabba” namn.

En annan orsak till den växande betydelsen av namn är att det nu uppstår så många beteenden och aktiviteter vi uppfattar som “nya” i arbetslivet. Rätt eller fel tycker vi ofta att gamla ord och det befintliga språket inte fungerar för att kommunicera meningen och innebörden i det nya. Vi vill med nya namn kommunicera nya sätt att tänka och handla som tar avstånd från de gamla. Speciellt frustrerande blir situationen när allt fler börjar uppleva att gamla namn inte alls fungerar längre. Sociologen Ulrich Beck talar om “zombiekategorier” för att beskriva begrepp som klamrar sig fast och “vandrar vidare” i ett samhälle och vår dialog trots att de är “döda” och för en stor mängd människor inte längre förklarar nutiden och beteenden som gäller i den (exempel på zombiekategori är t.ex. ”samhällsklass”).

Problem uppstår i brytningstider som nu när det är så tydligt att det finns många alternativa världar att välja mellan med tillhörande begreppsapparater att hålla sig till. I situationer där människor från olika världar möts och behöver förhålla sig till varandra och samarbeta uppstår begreppsliga ingenmansland. För en människa som upplevt sina formativa år och sin utbildning i en klassisk skola och levt stora delar av sitt arbetsliv i klassiska hierarkier av befattningar och fokus på instruktion, är begrepp som “lärresa” icke-existerande kategorier och tillochmed frånstötande om de används ofta.

För en person med en mer nutida erfarenhet och upplevelse av arbetsgemenskaper och syn på kunskap är, å andra sidan, begrepp som “kurser”, “program” och “utbildningar” dåliga eller tillochmed döda som beskrivningar av lärande.