BLOGG

03.10.2019
Annika Häggblom

MISSÖDET MED DEN SPANSKA PRAKTIKANTEN

En fråga jag ofta ställs är ”hur ser det ut i ert team då?”. Det är en rimlig fråga. Vi som talar om och jobbar med ledarskap och organisationsutveckling dagarna i ända, vi borde väl kunna det här? Men lever vi som vi lär?

Mitt standardsvar utgår från min personliga upplevelse: vi har ett mycket fungerande och bra team där alla respekteras, alla får sin röst hörd och vi har roligt tillsammans. Jag brukar också tillägga att vi givetvis inte är perfekta – även ledarskapskonsulter kan vara stressade, glömska och dåliga på att kommunicera. Med andra ord, allt det där som i längden kan leda till missförstånd och bristande samarbete. Nu tänkte jag berätta för er om ett konkret exempel på när vi verkligen inte levde som vi lär. Och vad som hände sen.

I slutet av augusti välkomnade vi en praktikant, Pablo Alvarez Baeza, till vårt team. Pablo studerade vid Maastricht universitet och under vintern och våren hade han skrivit sin magistersavhandling kring ett av våra kundcase. Vi var alla oerhört nöjda med resultatet, imponerade över hur duktig Pablo var och nu till hösten skulle vi starta ett nytt projekt tillsammans med honom. Ett projekt som förutsatte att han kom till Helsingfors och jobbade med oss några veckor mera intensivt.

 Pablos första dag på jobbet gick som en dans på rosor. Han kom till kontoret och vi välkomnade honom på ett sätt vi hoppades var varmt och passligt familjärt, vi hade ju ändå talat med varandra otaliga gånger på distans. Vi hade förberett ett arbetsbord åt honom, en dator, en nyckel. Sedan inledde vi med ett möte och började lägga grunden för det spännande nya projektet vi alla skulle jobba med tillsammans. Nästa dag hade vi ett till möte om mer specifika aspekter i projektet och Pablo var lika självgående och självständig som tidigare. Vilken smidig start det här var!

På slutet av sin första vecka i Helsingfors meddelade Pablo att han tänkte åka hem till Sevilla för att han inte såg någon orsak att stanna längre. Med tilltagande skam lyssnade vi då Pablo beskrev sin första vecka i Helsingfors. Han hade anlänt till ett nytt land, en ny stad och en ny arbetsplats där han genast drogs in på ett möte för att diskutera detaljerna i ett projekt som han tyckte att vi lika bra kunnat diskutera över Skype. Efter en vecka på kontoret hade han fortfarande ingen aning vad någon av oss jobbade med och fastän han var för artig för att säga detta rakt ut, förstod vi att den för nordbor typiska tystnaden på kontoret halvt skrämt livet ur honom. Han kände sig utanför, förbisedd och lite betydelselös. 

Trots att allt det här var otroligt pinsamt och tråkigt på alla tänkbara sätt, insåg vi omedelbart att han hade fullständigt rätt. Vi hade inte gjort något för att hjälpa honom, som ny teammedlem, att komma in i teamet. Vårt team har jobbat ihop i ett antal år och vi har hittat en behaglig, trygg vardagstillvaro där vi alla vet hur saker fungerar och vad som gäller. Men vi var totalt oförberedda på att öppna dörren för en ny teammedlem, öppna upp och berätta om all tyst kunskap, omvärdera och uppdatera våra sätt att jobba så att de passar också den nya teammedlemmen eller att ens notera den nya medlemmens behov att få lära känna oss! 

Vi lärde oss en mängd värdefulla saker den veckan. Vi lärde oss att trots att vår självbild är att vi är ett gäng pratglada och vänliga människor, kan vi från en nykomlings synvinkel se ut som en bunt osociala ensamvargar som sällan tittar upp från sin dator. Vi fick också personligen erfara det där som vi brukar säga, att team inte uppstår av sig själva, utan att de formas och stärks genom dialog. Att ta in en ny person i teamet kommer att ta tid (i form av dialog och diskussion) och det ska det få göra. Vi kan givetvis hoppa rakt till saken, börja jobba så fort alla stigit in i mötesrummet, men för att vi verkligen ska bli ett team behöver vi nötas lite mot varandra, vi behöver stanna upp lite oftare och och kolla så att alla fortfarande är med. 

Berättelsen om Pablo fick som tur ändå ett lyckligt slut. Vi blev bättre på att ta honom i beaktande och han blev bättre på att ställa frågor när han inte var säker på vad vi menade. Före han flög hem satt vi alla tillsammans på kräftskiva, Pablo sjöng svenska snapsvisor med otrolig talang och vi staplade oss igenom en spansk visa. Jag vet inte om snapsvisorna spelade någon roll i den här berättelsen, men senast då märkte vi alla att Pablo blivit en del av vårt team.

_______________

Pablos projekt och vad det egentligen handalr om kan du läsa mera om i min följande bloggpost om ett par veckor!