BLOGG

2.8.2019

LÅT OSS SKAPA MÄNSKLIGA ARBETSPLATSER

Av Ingrid Biese

Den här veckan tänkte jag spinna vidare på temat i boken jag tipsade om förra veckan. Boken jag rekommenderade var Awakening compassion at work, och det är just ”compassion” – ungefär barmhärtighet på svenska – som jag tanker skriva om.

 

Det här är något som vi inte i allmänhet förknippar med business-världen, men något som kommer fram i min forskning gång på gång. Det är något som de som hoppat av saknat på sina arbetsplatser innan de hoppade av, och det är något som de känner att behöver finnas i den livsstil eller arbetslösning de hoppar på i stället. Det ter sig lite olika för olika individer, men det är i stort just det här det är frågan om, och det spelar in i människors beslut att hoppa av eller stanna kvar.

 

Huvudproblemet är att många upplever att de måste hålla delar av sig själv osynliga på jobbet. Det här är speciellt sant för kvinnor. Kvinnor bär fortfarande det största ansvaret för vårdandet av barn och andra i samhället – även i länder som Sverige och Finland som anses vara bland de mest jämställda i världen. För kvinnor kan barn vara en så kallad ”career limiting” grej. Många upplever att de måste tona ner det att de har barn, med den påföljd att de i praktiken håller den delen av sitt liv dold trots att det är en så stor och viktig del. Detta leder i sin tur till att de känner sig väldigt ensamma när de försöka kombinera karriär och barn. För om ingen pratar om det så vet man inte att andra också kämpar. Man tror att det bara är jag, att det bara är jag som inte klarar det fast verkligheten oftast är en helt annan. Det har jag sett. Bland kvinnorna jag intervjuade var berättelserna nästan helt lika vare sig de var från USA eller från Europa. De kämpade med samma frågor, men trots det kände de sig alla väldigt ensamma i det.

 

För männen var situation lite annorlunda. Många av dem hade också barn, fast det var inte på samma sätt ett framstående element i deras berättelser. Bland männen såg jag ett annat mönster. Många av dem kände sig helt enkelt desillusionerade över organisationerna och organisationskulturerna där de hade jobbat. Ofta var det frågan om hur anställda behandlades, och ibland också kunder. Hur en del betedde sig illa och hur en del andra behandlades illa. Hur man utnyttjade situationen om medarbetaren var väldig ung och oerfaren eller började närma sig pensionsåldern. Hur man helt enkelt inte såg de anställda för vilka de var: människor med känslor, familjer, drömmar och orosmoment.

“De flesta upplevde att de behövde kunna vara sig själv, att inte behöva spela ett spel och inte behöva hålla en del av sig själv och sitt liv osynligt.”

Kanske det var just som en följd av den här ”obarmhärtigheten” som de upplevde, som många i stället valde jobb eller annan verksamhet där de fick hjälpa människor. När jag tänker efter, kommer jag faktiskt inte på en enda som inte skulle ha gjort det på något sätt. Många skolade om sig: en blev kiropraktiker, några blev coachar, ett par blev hälsovårdare, några började jobba med barn, någon blev lärare och alla organiserade om sina liv så att de kunde finnas till för dem som stod dem nära.

 

De flesta upplevde att de behövde kunna vara sig själv, att inte behöva spela ett spel och inte behöva hålla en del av sig själv och sitt liv osynligt.

 

Det här är något att fundera på. Får de som jobbar i era organisationer vara sig själva? För faktum är det att jobbet är bara en del av vem vi är. Om något händer i en annan del av vårt liv, påverkar det hur vi presterar på jobbet. Och om man inte behöver hålla vissa delar osynliga, kan vi ha större förståelse för varandra, vi kan få hjälp att orka igenom sådant som drabbar oss och dessutom har forskningen visat (se min bokrekommendation) att vi då också presterar bättre och det påverkar hela organisationen och dess verksamhet på ett positivt sätt.